Nya banor?

I helgen har jag varit på truckkurs!

...varför då??

Jo, för att jag inte riktigt vet åt vilket håll jag är på väg just nu, med ett distansjobb jag inte får jobba på distans på, och med jobbsökartankar/framtidstankar som är otroligt spretiga, så tänkte jag att truckkort är inte fel att ha.

Jag har flera ggr tidigare tänkt att jag skulle vilja ha det, men inte kommit mig för. Så himla dyrt är det inte, och en god investering känns det som. Nu kanske jag kan snika mig in i logistikbranchen.

Kursen var bra! Det var roligt att köra truck (fast det visste jag ju redan) och prova på olika varianter. Om jag bara kan hålla fokus på det jag gör kan jag nog bli en bra truckförare.

Därmed inte sagt att jag vill jobba som truckförare heltid... men ett extrajobb kanske? Eller ett jobb där det krävs truckkort men inte är ett renodlat truckkörarjobb? Vi får se.

avstånd

Det är tungt när det känns som att prata med en stum vägg. Som att prata med en zombie. Som hoppas att om jag bara svarar hela tiden så kanske hon inte märker hur dåligt jag mår.

Det känns jobbigt att inte kunna få dig att tänka på andra saker. Planer, drömmar, framtiden.

Det är jobbigt när du är på avstånd. Jag får en klump i halsen och försöker ta ett djupt andetag. Tänka att man får vara låg ibland.

Men det är tungt att det är bortom min förmåga att påverka. Tungt att inte vara där. Bara vara nära och tillhands.

Jag fokuserar på att andas.

samma fast inte

Det känns precis lika underbart som innan i lördags. Fast ändå helt annorlunda.

Två ringar på fingret. Ett löfte som kommer finnas där för alltid. Du
och jag. Två självständiga individer som kan hämta styrka ur vår
gemenskap.

Det känns så otroligt fantastiskt och jag tappar andan ibland av
tanken på att du vill dela ditt liv med mig.

En underbar lördag i Sigtuna. med vänner, sol, barn, bubbel och
bullar. Kunde inte blivit bättre.

Jag älskar dej

Ett ex

Årets utmaning gör att man måste utmana sig själv. För att lyckas ta de bilder som krävs på yatzy-listan.

En av punkterna är Mitt ex. Jag har några ganska långa förhållanden bakom mig, och den enda jag riktigt kunnat tänka mig att träffa är den jag var tillsammans med från att jag var 17 till jag var 25. Länge sedan. Honom som jag blev förälskad i redan 1988. Och sedan blev tillsammans med 1992. Och vi har inte setts sedan jag avslutade vårt förhållande1998, i stort sett. Men vi har lagt till varandra på facebook för inte jättelänge sedan.

Så sagt och gjort. Jag frågade och förklarade vad foto-yatzyn går ut på och han accepterade en fika med respektive. Lite senare hörde han av sig och hade hittat mina Kulla-Gulla-böcker när jag rensade för flytt. Helt sjukt! Så då fick vi ytterligare en anledning.

Jag var lite nervös, men inte jätte. Mest nervör för om han skulle vara väldigt avståndstagande och det skulle bli stelt och jobbigt. Och för vad älsklingen skulle tycka. Hon som varit väldigt negativ till det faktum att jag faktiskt blev tillsammans med min scoutledare som var många år äldre. Helt förståelig reservation faktiskt. Och svårt att förklara att "det var ju inte så... som du tror..."

Vi åkte iaf dit, och hade med oss ett lockigt troll som ice breaker. Iaf var det min baktanke...

Första kramen jag får på parkeringen var så lätt att det inte en var en kram. Avvaktande.

Efter en lite biltur landar vi på en sommarstugetomt där det byggs villa. Där finns 3 barn och en stor studsmatta. E blir överlycklig. Den nya frun (barnen hörde till dem båda från tidigare äktenskap) är otroligt trevlig och mycket tack vare henne flyter samtalet lätt på. Ärliga intresserade frågor från dem båda, och helt plötsligt inser jag att klockan börjar bli mycket och myggen blir mer och mer enträgna.

Det blev en trevlig kväll. Inte för att jag tror att vi kommer börja umgås o bli bundis. Men det kändes skönt att lämna altanen med en brakänsla i magen. Och kramen jag fick innan vi åkte var iaf lite mer en kram.

http://pixie212.blogspot.se/2012/07/22-mitt-ex.html

Nära nu

Det är nära nu. På lördag. Jag längtar. Och hoppas så att det ska bli strålande solsken och värme nu när det är så otroligt många som kommer och firar med oss. Inte för att det egentligen spelar någon roll om det regnar på oss. Det kommer vara en fantastisk dag oavsett.

Jag har varit din för evigt sedan den första gången jag såg dig. På lördag blir det officiellt. <3

Vid min sida

tack.

För att du håller om mig när allt bara brister och tårarna börjar välla över. Helt utan förvarning. Och jag kan inte svara på varför. Filmen igår startade flödet, men är väl egentligen inte anledningen. Anledningarna är just nu många till att det ibland känns som det är för mycket.

Osäkerhets om jobb, mitt eget, och Pias. Kommer det funka att jobba på distans? Kommer Pia att få jobb eller kommer vi få toksnåla till en början?

Kommer husköpet känns så bra som det gör nu? Just nu längtar jag ihjäl mig. Men ändå finns en liten oro. Tänk om? Tänk om det inte blir så som vi tror?

Kommer vi klara det ekonomiskt? Har vi räknat rätt? Eller kommer vi drunkna i räkningar?

Och just nu, det största. Hur ska jag göra med mitt åtagande här i Stockholm? Kommer jag klara av det på distans? Hade jag klarat av det ens om vi hade bott kvar här? Jag hinner inte med allt jag behöver göra, och jag känner hur det tynger på mina axlar mer och mer. Folk är beroende av att jag gör det jag ska. Och just nu gör jag inte det. That sucks. Beslut måste tas. Kanske otroligt jobbiga.

Försöker andas och tänka att jag kommer ut på andra sidan. Starkare. På ett eller annat sätt.

En sak är jag dock helt säker på. Att jag vill ha dig i mitt liv. För alltid. Tack för att du finns vid min sida. No matter what. <3

vänner?

Den känslan. Att exet, ja mitt ex, tar över mina vänner. Känns jävligt jobbig.

Från att ha varit så nära att slippa henne nästan helt. Hon skulle flytta till Australien. Till att hon bli tillsammans  med en ganska ny vän till mig, har kontakt med de jag skulle vilja ha kontakt med... syns överallt på fb hela tiden, trots att vi inte är vänner där. 

Jag vill inte behöva snubbla över hennes uppenbarelse hela tiden. Jag vill inte ha henne i mitt liv. Varför är det så svårt att förstå? Jag vill inte vara hennes vän.

Jag vill inte vara den bittra som inte kan gå vidare. Men jag fixar verkligen inte henne. Alls.

Tråkigt bara att det känns som folk väljer hennes sida. Att folk har pendlat från "Hon är konstig" till "Åh vad vi älskar C" Jag trodde inte de skulle behöva välja. Jag kanske hade fel.