Vid min sida

tack.

För att du håller om mig när allt bara brister och tårarna börjar välla över. Helt utan förvarning. Och jag kan inte svara på varför. Filmen igår startade flödet, men är väl egentligen inte anledningen. Anledningarna är just nu många till att det ibland känns som det är för mycket.

Osäkerhets om jobb, mitt eget, och Pias. Kommer det funka att jobba på distans? Kommer Pia att få jobb eller kommer vi få toksnåla till en början?

Kommer husköpet känns så bra som det gör nu? Just nu längtar jag ihjäl mig. Men ändå finns en liten oro. Tänk om? Tänk om det inte blir så som vi tror?

Kommer vi klara det ekonomiskt? Har vi räknat rätt? Eller kommer vi drunkna i räkningar?

Och just nu, det största. Hur ska jag göra med mitt åtagande här i Stockholm? Kommer jag klara av det på distans? Hade jag klarat av det ens om vi hade bott kvar här? Jag hinner inte med allt jag behöver göra, och jag känner hur det tynger på mina axlar mer och mer. Folk är beroende av att jag gör det jag ska. Och just nu gör jag inte det. That sucks. Beslut måste tas. Kanske otroligt jobbiga.

Försöker andas och tänka att jag kommer ut på andra sidan. Starkare. På ett eller annat sätt.

En sak är jag dock helt säker på. Att jag vill ha dig i mitt liv. För alltid. Tack för att du finns vid min sida. No matter what. <3